Logga

English flag

Samspelsteori

Vad är det?

Text: Monica Hedenbro och Annette Lidén.

Bakgrund
För drygt 5 år sedan fick vi i uppdrag av Ersta–Sköndal Högskola att starta en 2- årig utbildning. Fokus skulle ligga på teorier och metoder för samspelsbehandling, framförallt då Marte Meo-metoden (Hedenbro & Wirtberg 2000, Hedenbro & Lidén 2002). Denna metod har blivit mycket utbredd här i Sverige men även andra metoder, med eller utan videokamera, skulle behandlas under utbildningen.
När en utbildning på högskolenivå skall genomföras blir det centralt att teorier kopplas till metoddelen vilket för oss, som under många år arbetat med Marte meo var viktigt och helt nödvändigt. Författandet av boken ”Samspelets Kraft” ( Hedenbro & Wirtberg 2000) var ett första steg i teori anknytningsarbetet.
När vi stod inför att namnge utbildningen på Ersta/ Sköndals Högskola fann vi snabbt att namnet ”Samspelsteori och Marte meo metoden” var lämpligt. Då hade vi själva ett ganska vagt begrepp om vad begreppet samspelsteori stod och skulle stå för. Det var dock oerhört angeläget för oss att finna ett namn på denna unika utbildning som fokuserade på och underströk betydelsen av att se och förstå barn, ungdomar och deras omsorgspersoner i ett interaktions- och interpersonellt perspektiv. Det samma gäller förstås även för vuxna som möts i sammanhang där den ena partnern på olika sätt och i olika grader är beroende av den andre, till exempel inom äldre omsorgen och omsorgerna om demenssjuka. Det har nu gått ungefär fem år sedan den första kombinerade samspelsteori- och metod utbildningen planerades och vi har i olika publikationer sett att benämningen samspelsteori har blivit ett mer och mer använt begrepp. Vi tycker det är intressant att nu i efterhand försöka definiera och kanske bättre förstå vad begreppet samspelsteori kan stå för och fundera över om det är relevant att använda detta begrepp.

I Bonniers svenska ordbok står att läsa om ordet teori; sammanhängande vetenskaplig lärobyggnad eller del där av; ibland synonymt med hypotes; tankemässig förklaring eller antagande. Begreppet samspel förklaras med ordet samverkan. Att vi valde ordet samspelsteori då utbildningen skulle namnges berodde på att vi under en längre tid utifrån vårt terapeutiska arbete med Marte meo-metoden i familjer med allt i från späda barn till tonåringar och även i olika sammanhang där barn och ungdomar i vardagen mötte och samverkade med andra omsorgspersoner än sina föräldrar, hade skapat oss en teoretisk hypotes eller om man så vill en teoretisk tankemässig förklaring till hur det kom sig att metoden visade sig så fruktbar i dessa många gånger väsenskilda sammanhang.
Maria Aarts, metodens grundare och utvecklare hade och har delvis fortfarande en föreställning om att det skulle låsa metoden om teorier kopplades till den och att det skulle kunna bli till ett hinder för de utan akademisk utbildning att använda sig av den. Vi har dock sedan vi i början av 1990-talet introducerade Marte meo i vårt direkta behandlingsarbete men framförallt då vi utbildat i metoden saknat en teoretisk bas att ”hänga upp” metoden på och att använda som en karta då vi ska försöka förstå det samspel vi är satta att observera men även för att vägleda oss till de interventioner som kan vara fruktbara. Under detta sökande har vi också funnit mycket användbara studier av redan tidigare använda begrepp såsom till exempel ” turtagning” (Trevarthen 2001, Papousek& Papousek 1997)

För oss blev fler teorier och delar av teorier viktiga, några av dem återkommer vi till längre fram i artikeln. När vi diskuterade sinsemellan och med elever blev termen samspel centralt och samspelsteori blev för oss ett paraplybegrepp för de teorier och delar av teorier som lyfter fram barns utveckling och behov i ljuset av samspelet med sin omgivning.

Kliniska erfarenheter
Vi har båda tidigt i vårt yrkesliv arbetat och verkat inom institutionsvården för barn, ungdomar och familjer. Då talade vi om och arbetade efter miljöterapeutiska teorier och metoder. I dag tycker vi oss se likheter mellan ett miljöterapeutiskt perspektiv och ett samspelsperspektiv. Vad var det som stod i fokus då vi arbetade miljöterapeutisk om inte samspelet, oftast då kanske samspel mellan en behandlingsassistent/miljöterapeut och en klient. En klient som kunde vara ett barn men också en förälder eller en ungdom. I miljöterapeutiskt arbete ingår att använda miljön för att skapa en förändring. Men det är inte och var inte miljön i sig som skapade eller gav förutsättningar för att den önskade förändringen skulle äga rum utan det som skedde i möten mellan parterna i miljön. Till exempel var det vanligt att personal och klienter på en institution tillsammans lagade dagens måltider. Denna situation gav möjligheter till samvaro men framförallt till samspel. Många gånger var detta samspel och de samtal samspelet genererade mellan personal och klienter i en vardaglig situation mer befrämjande för utveckling, förändring och växt än samtal som ägde rum under mer strukturerade former. I arbetet med familjer inom institutionens ram saknade vi många gånger ord för det arbete som skedde i miljön men inom familjen. Idag skulle vi kalla detta arbete samspelsbehandling. Den vardagliga situationen, med samarbete och småprat gav tillfälle och upphov till vad Daniel Stern (2005) kallar nuvarande ögonblick, ett begrepp vi återkommer till.

Paradigmskifte
Idag har utvecklingsteorin i huvudsak utvecklats från ett en till två psykologitänkande vilket betyder att samspelet är en av de viktiga faktorerna för barnets utveckling. De också tidigare mycket diskuterade och polariserade begreppen ”nature and nurture” ses idag som samvarierande begrepp. Fokus har även utvidgats från det dyadiska samspelets betydelse för barnets utveckling till det triadiska samspelet som även inkluderar till exempel familjens utveckling och välmående (Hedenbro & Lidén 2002).

Många teorier talar om vikten av samspel och vi skall nedan beröra några av dessa. Det är dock inte säkert att teorierna beskriver och/eller förtydligar vad samspel är eller hur det uppkommer och utvecklas alternativt inte gör det. Samspel är något som uppstår då två eller fler individer på något sätt försöker förmedla sig till varandra. I ett samspel ingår att (försöka) förstå den andre och att (försöka) kunna göra sig förstådd. Samspel förutsätter som ordboken antyder en samverkan mellan parterna, det är inte bara det som sker mellan två eller tre individer som avgör/karaktäriserar samspelets kvalité utan också den mening som parterna, utifrån tidigare erfarenheter ger till det skeende, agerande och reagerande som utgör samspelet. Om parterna inte alls samverkar i betydelsen av det som sker så påverkas deras upplevelse av samspelet. Man skulle kunna säga att begreppet samspelsteori lyfter fram betydelsen av det som faktiskt sker i samspelet samtidigt/parallellt med den betydelse parterna ger det som sker.

Att knyta an
Anknytningsteorin är idag en av de teoribildningar som är vetenskapligt beprövad, validerad och refererad till. En av de faktorer man talar om i anknytningsteorin är samspelets karaktär och betydelsen av föräldrarnas sensitivitet för barnets signaler (Bowlby 1994, Collin 1996). Anknytning är den bindning och det sätt att knyta an som föräldrar utvecklar samtidigt som barnet har och utvecklar sina egna anknytningsbeteenden. Dessa anknytningsbeteenden är livsnödvändiga. Inget barn föds utan dessa beteenden men beteendenas kvalitet, kvantitet och styrka kan variera kraftigt. Den process mellan barnet och dess omsorgsperson(er) som pågår under barnets första levnadsår leder fram till det anknytningsmönster som barnet formar. Detta mönster kan bedömas vid ett års ålder genom ”Strange Situation”. Denna process visar just på det som utspelar sig ”däremellan” de två parterna, barnet och föräldern. Det vill säga, man kan inte bara studera en förälder eller bara ett barn för att bedöma anknytningen eller för att förstå hur anknytningen kommer att utvecklas. Anknytningens kvalité beror på barnet och vilka föräldrar det har och hur väl de passar ihop och/eller lyckas anpassa sig till och samverka med varandra (Chess & Thomas 1999).

I kliniskt arbete är ”Strange Situation” en svåranvänd och omdiskuterad metod. Det bidrar till att vi i vårt handledningsarbete ofta möter frågor och oro kring om ett barn har knutit an eller inte och hur man som professionell kan bedöma ett barns anknytning. Svaret på den första frågan är enkelt att ge – alla barn knyter, svaret på den andra frågan är inte lika enkel att besvara. Även om man kan iaktta en del av barns beteenden separat och utifrån detta få en förståelse för om barnet är tryggt anknutet eller inte, är oftast den bästa möjligheten till bedömning av barns anknytningsmönster, att bli medveten om och lära sig att observera det dagliga och mikroskopiska samspelet mellan barn och förälder. Man kan egentligen uttrycka det som att kvaliteten av anknytningen är slutresultatet av det faktiska observerbara samspelet
mellan barnet och dess omsorgsperson(er).

Delade nu-ögonblick
Daniel Stern, som är en av de centrala forskarna och teoretikerna inom spädbarnsutveckling har just utkommit med boken ”Ögonblickets psykologi, Om tid och förändring i psykoterapi och vardagsliv.” Där beskriver han vidden och djupet av det möte som sker, ibland i en bråkdel av sekunder och omfattar det intersubjektiva mötet, det vill säga, det som ofta inte är observerbart. I detta intersubjektiva möte ligger den djupt mänskliga förmågan att kunna uppfatta och känna av den andras känslor och på olika sätt tona in i dessa vilket ger ”sändaren” en känsla och upplevelse av att vara hörd och förstådd på ett bekräftande sätt vilket öppnar möjligheter för fortsatt befrämjande samspel mellan parterna.

Även om det inte uppstår något intersubjektivt möte mellan parterna så uppstår vad Stern kallar en nukänsla hos var och en. Denna nukänsla definierar hur parterna kommer att uppleva och uppfatta mötet, som gott och tillfredsställande, dess motsats eller något däremellan. Alltså påverkar nukänslan, speciellt om den återkommer som ett mönster i samspelet med den andre, de inre erfarenheterna barnet bygger upp av att vara med någon annan. Stern beskriver nuvarande ögonblick som skapar individens nukänsla som en gestaltning av det emotionella drama som utspelas i det pågående samspelet.
I allt arbete där samspel mellan människor, stor som små, står i fokus blir kunskapen om nuvarande ögonblick och nukänsla en viktig hörnsten då de nuvarande ögonblicken blir de ögonblick då en förändring kan ske och den individuella, dyadiska och/eller triadiska historien kan skrivas om.

Intuitivt föräldraskap och barns anknytningsmönster
Ett exempel på att samspel i sig är viktigt att teoretisera kring är forskarparet Papousek och Papouseks arbeten (1997). Ett av de intressanta områden de studerat är ”intuitive parenting”. Papouseks beskriver hur föräldrar utan att i ordets vanliga bemärkelse fått lära sig hur eller varför ändå helt intuitivt svarar på barnets signaler på ett sätt som blir tillfredsställande och stödjande för barnet. På detta sätt utvecklar barnet en tillit till föräldern och till vuxenvärlden och därmed en trygg anknytning; ”mina behov blir tillgodosedda och jag blir hörd och förstådd utifrån det sätt som jag kan visa mina behov på”. Flertalet nyblivna föräldrar har denna förmåga till ”intuitive parenting”, andra inte och de behöver få stöd eller hjälp för att utveckla den sidan av sitt föräldraskap för att skapa bättre förutsättningar för sitt barns emotionella utveckling. Kan skillnaden mellan de ”intuitiva” och de ”icke intuitiva” föräldrarna delvis förklaras med om de själva är tryggt anknutna eller ej? Att de själva under sin tidiga barndom har kunnat samspel med sina föräldrar och för dem andra viktiga omsorgspersoner på ett sätt som möjliggjort utvecklandet av det intuitiva föräldraskap som i sin tur möjliggör ett tillitsfullt och befrämjande samspel med det egna barnet.

Hur det intuitiva föräldraskapet påverkas då barnet i sin konstitution till exempel har mycket svaga signaler eller ett för späda barn annorlunda anknytningsbeteenden är mindre studerat ( Hedenbro et al 2005). Det vill säga hur påverkar barnets beteende och signalsystem den vuxnes sätt att starta, inleda och upprätthålla ett samspel med barnet. Detta kan till exempel betyda att ett barn som ger mycket ögonkontakt också får mycket ögonkontakt tillbaka medan det barn som ger lite ögonkontakt och kanske egentligen behöver tränas i att söka och möta den andres ansikte och ögon istället får mycket lite ögonkontakt. På detta sätt kan den vuxne utan att uppfatta det bidra till en försämrad utveckling

Känslolivet- vi imiterar och affekter smittar
Att ett nyfött barn kan imitera vet vi genom experiment som utförts; en vuxen skapar kontakt med barnet, gapar eller sträcker ut tungan. Barnet kommer efter en stund att göra detsamma. Detta visar barnets stora förmåga till samspel tidigt. Mikael Heimann ( 1990), en av de forskare som studerat imitation hos späda barn har visat att barnets förmåga att imitera avtar något vid 3-4 månaders ålder för att sedan återkomma i en mognare form. Den tid som krävs för att barnet ska kunna ”ta in” den vuxnes ansiktsuttryck och ge ett ”svar” i form av en imitation växlar mellan olika barn. För den vuxne gäller det att ha tid och tålamod och vänta in barnets svar. Heimann har även visat att en del barn är mindre benägna att imitera än andra, ännu har ingen förklaring till detta fenomen hittats. Men det visar på betydelsen av att den vuxne inte ger upp utan finns kvar och återupprepar sitt meddelande via ansiktet till barnet och inväntar dess svar.

André Green beskrev redan 1986 hur en deprimerad moder kunde överföra sitt emotionella tillstånd till barnet genom sitt sätt att bemöta det; i sin blick, tonen i sin röst, sin lukt och minnet av sina smekningar. Men vi vet också hur ett leende från det lilla barnet smittar oss och ofta leder till att vi ler tillbaka fyllda med en positiv känsla inombords. När barnet blir något äldre och har utvecklat den ” intersubjektiva” förmågan dvs börjat förstå att vi känner och tänker olika kommer det viktiga begreppet ”affektintoning” vilket betyder att man tonar in barnets känsla inte genom att härma utan på något annat sätt till barnet förmedlar tillbaka samma känsla som barnet bär. I detta samspel får barnet en förstärkning av att den egna känslan barnet upplevt är sann och går att lita på. Ett barn behöver därför i samspelet bli affektintonad för sin utveckling av sina egna känsloupplevelser.
Vi kan nog också alla se framför oss ett vardagligt exempel på hur affekter smittar. Tänk dig två små barn som sitter på golvet och leker, kanske tar den ena den andres leksak vilket resulterar i att det barnet börjar gråta, strax därefter börjar även det andra barnet gråta.

Affektteorin har av många (Tomkins 1962, Nathanson 1992,) forskare och kliniker lyft fram den betydelse som de biologiska affekterna och de individuella känslor dessa affekter ger upphov till har i vår utveckling, vårt varande och välbefinnande. Eftersom affekter till skillnad från känslor, visar sig omedvetet och omedelbart speciellt i vårt ansikte samspelar vi med barnet och barnet med oss på detta sätt. Affekterna påverkar vår egen självkänsla och vår tillit till andra och är av central betydelse för att vi skall kunna leva ett liv där vi både kan utforska oss själva och omvärlden. Ur ett samspels perspektiv är affektteorin en viktig hörnsten då den ger förståelse för och kunskap om hur viktigt det är för oss alla att under vår barndom i samspel med viktiga vuxna utveckla modeller för hur vi kan och får uttrycka de känslor affekterna ger upphov.

Detta hör då samman med hur vi kan handskas med våra känslor och emotionsreglering har blivit ett område som belysts inte minst med anledning av barn som har svårt att handskas med sina emotioner. En del barn föds (Greenspan 1981), med en egen svårighet att både avläsa sina egna emotioner samt att handskas med dem. Det betyder att det ofta blir svårare för omgivning att förstå och hjälpa barnet. Ett barn som själv kan förmedla till sin omvärld att ”jag är ledsen, rädd eller orolig” har betydligt lättare att bli förstådd och hjälpt. Det gäller även för det lilla barnet som kan vara mycket tydlig i att visa sin ledsenhet eller oro. Med denna erfarenhet och kunskap kan vi påstå att även utifrån ett emotionsreglerings perspektiv är samspelet av stor vikt. Här följer ett exempel; en liten 1,5 år gammal pojke är ofta mycket arg, han visar det genom kraftiga ilske utbrott och motsätter sig till exempel på det bestämdaste att få ny blöja och skriker ilsket. Denna pojke behöver hjälp av föräldrarna att handskas med sin ilska och frustration. Man kan säga att han har svårigheter att reglera sin känsla. Föräldrarna sökte hjälp för att få veta vad det var för fel på honom. De ville eller kunde inte kännas vid att han var arg, för som de uttryckte och såg det ”vad har han att vara arg för”. Denna uppfattning ledde till att de inte bekräftade pojkens känsla av ilska vare sig den visade sig i stort eller smått. Pojken fick därmed lite vägledning i hur arga känslor kan hanteras och hur en sådan känsla kan uttryckas på olika sätt.

Men också det av forskaren John Gottman benämnda ”meta emotions” begreppet ( Hedenbro & Wirtberg 2000, Hedenbro& Liden 2002) är centralt att diskutera . Metaemotionsbegreppet talar om hur vi tänker och känner om känslor. Det betyder att de anser att vi alla har en inre överordnad inställning och kanske förmåga till att uppmärksamma, acceptera och handskas med olika emotioner. I samspel med barn är det en tillgång om den vuxne har en förmåga att tänka i ”metaemotions termer”. Det möjliggör en utveckling av den egna förmågan att acceptera olika känslor hos barnet, även de känslor man som vuxen har svårt att acceptera hos sig själv eller andra vuxna. Om den vuxne inte vill eller kan uppmärksamma barnets kanske vaga och små uttryck av ilska är det svårt för barnet att själv utveckla denna förmåga. Uttrycken växer sig då starkare och barnet kan präglas av att ”överuttrycka” sin känsla. Det gäller därför även i ett affektteoretiskt perspektiv att samspelet både på den intersubjektiva nivån som beteendenivån påverkar hur individen utvecklas. Det är i samspelet med våra föräldrar och andra viktiga personer i vår omgivning vi under vår barndom och uppväxt får lära oss vilka känslor som är okey och vilka som inte är det. Samtidigt lär vi oss på vilket sätt olika känslor får komma till uttryck, i vår familj och i vår kultur. I somliga familjer och sammanhang är det helt naturligt och accepterat att uttrycka ilska genom att höja rösten och slå i dörrar och att gråta då man blir ledsen. I andra familjer och sammanhang är samma beteende helt oacceptabelt.

Att som vuxen i ett barns närhet acceptera dess känsla är inte detsamma som att acceptera dess beteende, något som vi finner viktigt att poängtera då vi ofta möter kraftiga reaktioner då vi talar om vikten av att acceptera barns (och även vuxnas) känslor.

Familjen barnets första lilla grupp
När vi nu kommer in på ett familjesystemiskt perspektiv vill vi gärna belysa det från det första steget, familjebildningen det vill säga den stund då ”två blir tre”. Paret går då det första barnet föds över till att också bli föräldrar och en ny relation skapas, föräldraskapet. I en triad är samspelet mer komplext och ibland betydligt svårare än i en dyad. I en triad pågår samspel mellan två individer eller mellan alla de tre individerna men det pågår också samspel mellan två individer som den tredje ibland är observatör till. Till exempel samspelar mamma och pappa med varandra och barnet är observatör, andra tillfällen samspelar pappa och barn medan mamma är observatör. Vad som pågår i detta samspel har det inte teoretiserats mycket kring. Britton (1998) talar om observatörsposition som en tredje position som innebär ett behov av att utveckla en förmåga att acceptera och förstå att vi själva kan bli observerade och att ha förmåga att uppleva en situation och samtidigt reflektera objektivt över samma situation.

Vidare kan man fundera på hur begreppet theory of mind ( Carpenter et al 1998) och intersubjektivitet ( Trevarthen 2001)  kan teoretiseras kring när det gäller tre personer. Theory of mind benämns ofta som mentalisering och beskriver barnets förmåga att leva sig in i andras tanke- och känslovärld. Begreppet är inte vetenskapligt belagt utan en ren praktisk kunskap som beskriver hur vi kan göra oss en föreställning om hur andra tänker och känner utifrån deras eget perspektiv. Forskning har visat att barns anknytningsmönster påverkar förmågan till mentalisering. Barn med trygg anknytning har en mer korrekt och avancerad mentalisering än barn med otrygg anknytning ( Fonagy et.al., 2002). Theory of mind-begreppet är användbart för att förstå skillnader i normalutvecklingen likväl som avvikande utveckling.

I forskningsprojektet ”När två blir tre – den triadiska leken” (Hedenbro & Lidén 2002a,b) har vi noterat att merparten av de 20 deltagande barnen, redan vid tre månaders ålder uppfattade om föräldrarna i sitt samspel hade något de skulle reda ut. Barnen kontrollerade noga den ena förälderns ansikte och sedan den andres. Barnen flyttade sin blick fram och tillbaka mellan föräldrarna tills det tycktes uppfatta att allt var okey. Vilket väckte frågan, har barnet under sitt observerande i sin tredje position redan vid tre månaders ålder en förmåga eller för-förmåga till ”Familjy theory of mind.” Det vill säga att barnet mentalt kan föreställa sig att de alla tre är olika, har olika känslor och relationer till varandra?

Forskning som skett med fokus på triadiskt samspel (Gottman 1996, Fivaz 1996, MacHale 1996, Hedenbro 2002) har visat att barnet på olika sätt identifierar att det befinner sig i ett triadiskt samspel och också reagerar på och använder sig av olika beteenden beroende på hur denna triad fungerar. Ett forskarteam i Lausanne, Schweiz har under ledning av Elisbeth Fivaz-Depeursinge (Fivaz et al, 1995; Stern & Fivaz-Depeursinge, 1997) genomfört studier som indikerar att mellan 3 och 6 månaders ålder börjar det späda barnet att forma scheman av triadiska konfigurationer i vilka det självt är en del.
I senare studier har samma team (Fivaz-Depeursinge, 2005) visat att späda och små barn som lever i en familj med vad de kallar hög allians, det vill säga i en familj som kan samarbeta, hålla sig till sina olika roller, har gemensamt fokus och ett emotionellt engagemang, oftare bjuder in till triangulärt samspel i positivt laddade situationer. Medan de barn som lever i familjer som bedöms ha en låg allians använder sig av triangulära inbjudningar i negativt laddade situationer. Syftet för barnet, med dessa triangulära inbjudningar, är att skapa en känsla av tre-samhet, något som kan ses som en motsvarighet till intersubjektivitet mellan tre personer i stället för mellan två. Fivaz-Depeursinge & Frascarolo (2000) antar att familjealliansen utvecklas redan under graviditeten.

Forskningsresultaten visar att det inte enbart är det direkta samspel barnet är delaktig i som påverkar det utan även det emotionella, visuella och/eller auditiva för barnet observerbara samspel mellan för han/henne viktiga personer påverkar det och befrämjar eller försvårar dess utveckling, det vill säga barnet påverkas av hur det kan förstå, acceptera och tolka sin tredje position.

Äktenskaplig kvalite och co-parenting
Ett antal studier har funnit samband mellan den äktenskapliga kvaliteten och förmåga till co-parenting (Easterbrooks & Docherty, 2002; Easterbrooks & Emde, 1990; Fainsbilber & Gottman, 1996; McHale & Cowan, 1996). John Gottman (1989) har i en studie, där familjer observerades då de samspelade med sitt tre månader gamla barn funnit att de par som upplevde sig lyckliga i förhållandet under samspelet inte riktade några kommentarer av negativ karaktär till barnet. Av de kommentarer de mödrar som upplevde sig som olyckliga i förhållandet riktade till barnet var hälften av negativ karaktär. För de fäder som upplevde sig som olyckliga var andel negativa kommentarer till barnet än större, 67 procent. Gottmans studie visar tydligt att det observerbara samspelet mellan föräldrar och barn påverkas av hur paret, det vill säga föräldrarna upplever sin inbördes relation även om båda i stunden kan samspela med barnet. Gottman (1998) har i sina studier även funnit samband mellan barns fysiologiska reaktioner och det pågående samspelet när båda föräldrarna är närvarande. Barn som lever i en familj där föräldrarna har en konfliktfylld relation präglad av förakt och där paret har en (även en liten) konflikt då barnet är närvarande, tar fyra gånger så lång tid på sig för att sänka sin stressnivå till normalt utgångsläge efter konflikten än de barn som bevittnar en konflikt mellan föräldrarna som inte präglas av förakt. Dessa studier, som vi hoppas kunna genomföra även i Sverige, visar med tydlighet att samspelet påverkar också rent fysiologiska skeenden.

Samspelsteori ett paraplybegrepp?
Kanske ska begreppet samspelsteori ses som ett paraply begrepp där ordet samspel beskriver och står för skeenden mellan människor och ordet teori för perspektiv och möjlighet till förståelse av skeendets betydelse. Ett sådant paraplybegrepp kan öka våra möjligheter att i utbildning, handledning och direkt behandlingsarbete använda oss av de teorier som finns, eller delar av dem, i samverkan med den kunskap det direkt observerbara och därmed beskrivbara samspel som sker mellan människor. Denna samverkan mellan teori och vardagsliv skapar ökat utrymme för att oss professionella att finna fram till de vägar som i varje enskilt fall kan leda till förändring av samspelet mellan parterna. En förändring som ökar barn, ungdomars och vuxnas möjlighet till utveckling och växt som befrämjar både individens och/eller familjens eller gruppens välmående.

Kurser och utbildning

  • Marte Meo Utbildning startar hösten 2017

 

Beställ filmer

NY FILM KÄNSLANS DIALOG

Här kan du beställa filmer i en serie som kan användas direkt i föräldragrupper samt i undervisande syfte om den tidiga utvecklingen. Kärlekens Dialog, Dialogens Kraft, Kommunikationens Kraft samt filmen Att Mötas som handlar om adopterade barn.